Ända sen tuareger grundade staden Timbuktu på 1100-talet blev de stadens väktare mot alla främlingar och icke-troende. Särskilt förbjudna var kristna européer. Staden blev en metafor för den mest avlägsna och ouppnåeliga platsen i världen. Men som arvingar till urmodern Eva, sominte kunde motstå att skaffa sig förbjuden kunskap, forcerade europeiska upptäcktsresande igenom stadens tullar med hjälp av list och förklädnad bara för att besviket avslöja att staden på 1800-talet var en förgäten, dammig håla och saknade guldgator med pärlemoskyltar som det hade ryktats om. Dessförinnan hade ett hundratal upptäcktsresande mist livet i området som därför kom att kallas för ”Den vite mannens grav”, och ”Världens ände”. Läs mer >>>

 

Kirgizernas land i hjärtat av Centralasien
Kirgizernas land i hjärtat av Centralasien © Tarja Salmi-Jacobson

Kirgizernas land i hjärtat av Centralasien

Från vaggan lär de sig att tåla kyla, hunger och törst. Klädda i linnekläder eller i hopsydda
skinn av åkerråttor täcker de sina håriga ben med getskinn. Kläderna bärs tills de faller isär i
slamsor. Deras stövlar har ingen passform vilket hindrar dem att gå stadigt. Därför kan de inte
heller strida till fots. I gengäld är de som fastnaglade vid sina hästar. De köper och säljer, äter
och dricker, dag som natt, på hästryggen. Hängande böjda över sina riddjurs smala halsar
faller de i djup sömn. – Ja, så ungefär beskrev den grekiske historieskrivaren Ammianus
Marcellinus om det skräckinjagande ryttarfolket hunnerna (xiongnu) som leder sitt ursprung
från området kring sjön Issyk-Kul i dagens Kirgizistan.

Kirgizerna härstammar från de nomadiska turkfolken som först dök upp i kinesisk
litteratur på 800-talet då de erövrade det uiguriska riket i nuvarande Mongoliet. Det finns
uppgifter om att de turkar (Kök-turkar) som på 500-talet regerade över Altaiområdet i södra
Sibirien hade sina vinterkvarter vid Issyk-Kulsjön och i Talas’ dalgång.

Läs mer - Kirgizernas land i hjärtat av Centralasien

Kirgizers kulturarv fortlever i trakten kring bergsjön Issyk-Kul

Från en satellitbild ser Kirgizistan ut som ett fiskhuvud i strömmen, eller varför inte ett
falkhuvud? Ögat är världens näst största salthaltiga insjö och ligger i Tian Shans bergsområde
1600 meter över havsnivån omringad av snötäckta 5–7000 meter höga bergstoppar. Sjön Issyk-Kul (het sjö) är 170 kilometer lång och 700 meter som djupast, den fryser inte ens i –40 graders kyla på grund av salthalten, därav namnet. ”Ögat” har nämligen inga ”tårkanaler” så vattnets höjd bestäms av avdunstning medan saltet stannar kvar.

Sjön Issyk-Kul omgärdas av många myter. En av dem berättar när Alexander den store
erövrade länderna kring sjön. Där regerade en persisk hjältekung Rustem, i Andijan. Hans sista
önskan hade varit att hans egna kvarlevor och reliker från hans förfäder skulle begravas
oåtkomligt för eftervärlden för all evig tid. Efter att Alexander den store tagit över länderna kring Issyk-Kul bestämde han sig för att verkställa denne hjältes sista vilja. En ung kvinna hade
förälskat sig i Alexander och genom henne fick han veta om en brunn med ett så stort vattentryck att om brunnlocket inte hölls låst skulle vattnet översvämma dalen. Då beslöt han att öppna låset och låta dränka området för att täcka den persiska hjältens kvarlevor för evigt.

Läs mer - Kirgizers kulturarv fortlever i trakten kring bergsjön Issyk-Kul

Det okända Kirgizistan

Nationalepos MAnas. Kirgizistan har två naturområden som tagits upp till UNESCO:s världsarvslista: Sidenvägen med sträckan Kina–Kirgizistan–Kazakstan genom bergsmassiven Tian Shans vackra och hänryckande korridor och Sulamain-Toos heliga berg i Ferganadalen, ett gammalt pilgrimsmål från förislamisk tid, knuten till shamanism.

Kirgizistan har ansökt om att också få deras nationalepos ”Manas” upptaget på
världsarvslistan. Manas är ett hjälteepos som tros har kommit till i Talasregionen i landets
nordvästra bergstrakter och handlar om folkhjälten (baatir) Manas, hans son Semetei och
sonsonen Seitek. En trilogi som berättar om tre generationers kamp för att skydda och ena det
kirgiziska folket genom ett ärorikt ledarskap som på så sätt gick i arv. Legenden berättar att
de kirgiziska stammarna förvisades från sina hemtrakter av kinesiska krigare och måste fly till
Altaiområdet i dagens Kazakstan. Där föddes Manas och berättelserna inleds med hans
uppväxt, kärlek och trohet i äktenskap och det berättar om stordåd i strider mot kinesiska
angripare. Om sonens flykt, hjältedåd och återkomst, hans död och mystiska försvinnande.
Om sonsonens identitetssökande i fångenskap, kampen mot inre fiender och om nederlag.
Manaseposet kan sägas ha förenat alla kirgiziska stammarna och gett dem ett fosterland i
Kirgizistans betagande bergslandskap med snötäckta toppar, några över 7000 meter,
insprängda av glaciärer och bergssjöar. Bara kring naturreservatet Issuk-Kul, världens näst
största bergssjö, finns ett tiotal särskilt avgränsade naturskyddsområden. Landets skönhet av
pastorala dalar mellan bergskedjor har i alla tider inspirerat poeter att skapa en oändlig mängd
legender som kirgizerna fört i arv i muntlig tradition tills de nedtecknades i slutet av 1800-
talet.

Läs mer - Det okända Kirgizistan

© Tarja Salmi-Jacobson <Tämä sähköpostiosoite on suojattu spamboteilta. Tarvitset JavaScript-tuen nähdäksesi sen.>
Inte långt efter att Gud hade skapat mannen och kvinnan och givit dem alla paradisets frukter och frön att leva av och fröjdas i Edens lustgård, började dessa tu att träta med varandra. De hade fått lov att härska över alla djuren på marken. Då såg mannen att det var gott att härska och ville också börja härska över sin kvinna. Men kvinnan kände sig jämbördig och för balansens skull satte hon sig emot mannens ökande krav på hennes underkastelse. Kvinnan, Lilit, tyckte att också hon kunde få ligga ovanpå mannen, Adam, när de hade samlag och uppfylla Guds välsignelse: ”Varen fruktsamma och föröken eder och uppfyllen jorden och läggen den under eder”.
Inte långt efter att Gud hade skapat mannen och kvinnan och givit dem alla paradisets frukter och frön att leva av och fröjdas i Edens lustgård, började dessa tu att träta med varandra. De hade fått lov att härska över alla djuren på marken. Då såg mannen att det var gott att härska och ville också börja härska över sin kvinna. Men kvinnan kände sig jämbördig och för balansens skull satte hon sig emot mannens ökande krav på hennes underkastelse. Kvinnan, Lilit, tyckte att också hon kunde få ligga ovanpå mannen, Adam, när de hade samlag och uppfylla Guds välsignelse: ”Varen fruktsamma och föröken eder och uppfyllen jorden och läggen den under eder”. Läs mer
Läs mer http://www.keketop.com/artikkelit/BiblGenExodus.pdf 
Under 2014 arresterades över 3,5 miljoner kvinnor i Iran därför att det fanns något att anmärka på deras obligatoriska slöjor. Sedan revolutionsåret 1979 infördes i landets konstitution att alla kvinnor måste täcka sitt hår och axlar med hijab (’hojb’=skam) som ett minimikrav. Slöjtvånget gäller också för utländska kvinnor. Klädkodexet påbjuder utöver huvudduken (’rusari’) en trekvartslång rak kappa (’manteau’) som döljer midjans linjer och vars ärmar når till handleden, långbyxor, och även strumpor om man går i sandaler. Den traditionella slöjan bland äldre är chador (=tält), ett hellångt svart ytterplagg som täcker allt utom ansiktet. Det är knapplöst och kräver att man håller ihop plagget med händerna och armbågarna. Ska man bära något i sina händer håller man ihop tyget med mungiporna. Inom familjen i hemmet behöver kvinnorna inte täcka håret, men ringer det på dörren kommer slöjan fram
Under 2014 arresterades över 3,5 miljoner kvinnor i Iran därför att det fanns något att anmärka på deras obligatoriska slöjor. Sedan revolutionsåret 1979 infördes i landets konstitution att alla kvinnor måste täcka sitt hår och axlar med hijab (’hojb’=skam) som ett minimikrav. Slöjtvånget gäller också för utländska kvinnor. Klädkodexet påbjuder utöver huvudduken (’rusari’) en trekvartslång rak kappa (’manteau’) som döljer midjans linjer och vars ärmar når till handleden, långbyxor, och även strumpor om man går i sandaler. Den traditionella slöjan bland äldre är chador (=tält), ett hellångt svart ytterplagg som täcker allt utom ansiktet. Det är knapplöst och kräver att man håller ihop plagget med händerna och armbågarna. Ska man bära något i sina händer håller man ihop tyget med mungiporna. Inom familjen i hemmet behöver kvinnorna inte täcka håret, men ringer det på dörren kommer slöjan fram Läs mer
Läs mer http://www.keketop.com/artikkelit/iranskv_2017.pdf 
Labi-Hauz, Bukharas träffpunkt, nu som för ett tusental år tillbaka.
Labi-Hauz, Bukharas träffpunkt, nu som för ett tusental år tillbaka. Läs mer
Läs mer http://www.keketop.com/artikkelit/Bukharajudar.pdf 
Toraskåpet med förhänge vetter mot Jerusalem i väst. Belysningen ovanför, som aldrig släcks, symboliserar den eviga låga som alltid brinner på offeraltarna.
Toraskåpet med förhänge vetter mot Jerusalem i väst. Belysningen ovanför, som aldrig släcks, symboliserar den eviga låga som alltid brinner på offeraltarna. Läs mer
 http://www.keketop.com/artikkelit/SynagogaTeheran.pdf 
Genom Sudans huvudstad Khartoum rinner två floder, Blå- och Vita Nilen. De flyter samman till en flod vilket kan beskådas från bron Shambat. Därefter heter floden Nilen. Jag gick över bron Al Mak Nimir som korsar Blå Nilen, inte långt från platsen där den möter sin andra hälft. Det är strängt förbjudet att fotografera broar i Östafrika. Ingen förstår varför egentligen, för det är inget problem att ladda ned dem från Internet. Jag smygfotade inte utan gick på bron för att memorera dess vackra turkosa balkar och vyerna därifrån tidigt på morgonen....
Radband från Sudan Text och bild © Tarja Salmi-Jacobson 2011 Läs mer > > http://www.keketop.com/afrikka/pdf/khartoum_ethiopia.pdf 
Pojkar och män samlas vid vägarna i hopp om att mot betalning bli fotograferade av turister.
Pojkar och män samlas vid vägarna i hopp om att mot betalning bli fotograferade av turister.
Med ens man via landsvägen passerat gränsen från Sudans savannlandskap till Etiopien börjar uppklättringen till hisnande bergshöjder upp till 3–4000 meter, ner till dalar på grusiga serpentinvägar och upp igen. Ibland över en naturlig åsbro med djupa dalgångar på vardera sidan med praktfulla förkastningsbranter vart man än tittar. Det är så vackert att även jag som är höjdrädd överväldigas av landets skönhet hur mycket ökenälskare jag än är. 
Etiopien, människans spännande urhem. Text och bild © Tarja Salmi-Jacobson, maj 2011 Läs mer > > http://www.keketop.com/afrikka/pdf/etiopien_bild_text.pdf