Ända sen tuareger grundade staden Timbuktu på 1100-talet blev de stadens väktare mot alla främlingar och icke-troende. Särskilt förbjudna var kristna européer. Staden blev en metafor för den mest avlägsna och ouppnåeliga platsen i världen. Men som arvingar till urmodern Eva, sominte kunde motstå att skaffa sig förbjuden kunskap, forcerade europeiska upptäcktsresande igenom stadens tullar med hjälp av list och förklädnad bara för att besviket avslöja att staden på 1800-talet var en förgäten, dammig håla och saknade guldgator med pärlemoskyltar som det hade ryktats om. Dessförinnan hade ett hundratal upptäcktsresande mist livet i området som därför kom att kallas för ”Den vite mannens grav”, och ”Världens ände”. Läs mer >>>