Tulosta

Det snabbaste sättet att resa till Timbuktu, som ligger uppemot 750 kilometer  nordöst från huvudstaden Bamako, sker genom Air Malis försorg; det är bara det att man aldrig kan vara säker på flygtiderna och därför heter flygbolaget i folkmun ”Air Maybe”.  Flyget går högst två gånger i veckan.
En bekväm resrutt kan vara en båtfärd nedför Nigerfloden som tre större flodbåtar trafikerar, men under lågvattenperioden kan resan ta ända upp till tio dagar i stället för beräknade fem. Båten går enligt tidtabellen en gång i veckan men själva tidpunkten stämmer så gott som aldrig, särskilt inte när det är lågvattenstånd och båtrutterna dras in under en längre tid. Själva restiden kan förkortas betydligt om man reser halva vägen med taxibuss från stad till stad.
Vilket sätt man än väljer, är det alltid ett måste att anslå mycket tid för varje vägsträcka. Det vill säga dagar. Räkna med spräckta tidsplaner!
Bussar avgår inte förrän de är fullsatta och det kan ibland ta upp till fyra timmar. Också lastning av resgods av alla de slag tar sin tid, ingen reser utan stora mängder av knyten, väskor, korgar, ämbar och vad det nu kan vara, allt från små möbler till oformliga paket. Vanligtvis samlas man då på busstationen vid niotiden. Där finns också taxibussar, taxi brousse (Ungefär ”djungeltaxi” eller ”ödemarkstaxi”), som är mindre, 16–20 människor kan trängas in och alltid finns det en plats till oavsett hur korpulent man är,  simsalabim!

Resan till Timbuktu är lång av olika anledningar, och ännu längre blir den om man väljer en vildmarksresenärs färdsätt. Man följder bokstavligen konstnären Christos anvisningar: ”Choose a Point + another Point. Choose the Way + the Tempo + the Method to get from Point to Point.”

En världsresenär måste tåla hård hetta, kvävande lukter och rökigt os, speciellt i städerna. Vattenbrist, motbjudande getistersmak i maten på vissa ställen, sand i mat och i bröd och akta sig för att spräcka sina tänder. Och man måste tåla tidigt och snabbt fallande mörker som inträder efter solnedgången vid sextiden och hoppas på att batterierna i ficklampan håller hela resan, man måste tåla att sova på hårt underlag utan kudde, tusentals malariamyggor (för att inte tala om alla slags kryp som lirkar sig in i sovsäcken), stå ut med åsneskrik från flera byar före gryningen, tuppars galande, getskrik, fårs bräkande, cikadors och syrsors öronbedövande sirsande, dunkljud från stötande av hirs och frön i trämortlar, hundskall, sandstorm; alltså allt detta innan solen knappt hunnit upp över horisonten.

Men allt uppvägs av att dagligen få träffa nya människor, varma och vänliga afrikaner, hopar av väluppfostrade barn, hjärtliga kvinnor och män, arbetsamma och lugna och pålitliga människor, dansande och musikaliska, och få lära sig nya saker, få delta i animisters färggranna och sällsynta maskdanser, få delta i ursprungliga fester där viga unga män rör sig så skickligt och vackert att man bara håller andan – afrikaner som av naturen rör sig som om det vore en njutbar koreografisk uppvisning för oss stelare nordbor – bara det! – och sedan få sova på bastmattan under en betagande stjärnklar himmel och följa månens positioner och faser, lyssna på fågelsång från baobabträdets grenar i svart mörker, känna den behagligt svalnande nattluften med öppna sinnen; då känns det att utmattningen har en alldeles speciell och egen belöning, och att resandet är värt all världens vedermödor när dagens färgstarka händelser växlar i en resumé och man känner tacksamhet. — Vad mer behöver en människa i sådana stunder än att bara vara?

Efter tre veckors händelserika och mödosamma färd kan man till slut anlända till Timbuktu.

timbuktu 
Timbuktu

I flera hundra år har ökenstaden Timbuktu omhöljts av mytiska föreställningar om både världsliga och andliga rikedomar. Som centrum av den transsahariska handeln byttes där guld i motsvarande vikt mot salt och staden inhyste tusentals studenten på sitt berömda universitet i Sankoremoskén som uppnådde höjden av sin berömmelse kring 1500-talet. Timbuktu föll i glömska efter Marockos ockupation av området. Tuareger som grundade staden redan på 1100-talet såg Timbuktu som sin stad och vaktade den mot alla främlingar och icke-troende de senaste århundraden. Den var särskilt förbjuden för kristna.
Timbuktu blev en metafor för den mest avlägsna och ouppnåeliga platsen i världen. Men som arvingar till urmodern Eva som inte kunde motstå att skaffa sig förbjuden kunskap, forcerade européer igenom stadens tullar med hjälp av list och förklädnad bara för att besviket avslöja att staden var en förgäten dammig håla och saknade guldgator med pärlemoskyltar.

timbuktu_1 Sankoremoskén (foto av Jenny Roxman)

Dagens Timbuktu är inte längre världens ände av flera skäl. På 1980-talet upptogs staden i UNESCO:s världsarvslista och 2007 valdes staden som en av 21 finalister till världens nya sju underverk. Sedan 2001 ordnas årliga musikfestivaler i närheten av Timbuktu som gjort att vägen till Timbuktu blivit en ny vallfärdsväg för alla intresserade av västafrikansk musik och speciellt för att lyssna på tuaregernas ökenblues.
Men Timbuktu bevarar fortfarande hemligheter: enorma mängder (uppemot en miljon om man också räknar in privata ägor) av gamla medeltida manuskript som håller på att förvittras och gå förlorade i kampen mot tidens tand. Även om man kunde restaurera och konservera böckerna och handskrifterna och rädda åtminstone 40 % av skrifterna är det en bedrift. På UNESCO:s initiativ bildades Ahmed Baba Institutet för att rädda manuskripten från att förstöras av sand och termiter, och en stor del av arbetet består av att fotografera och digitalisera materialet.

brunn 
Brunn i Timbuktu (foto av Jenny Roxman)
Vatten är liv särskilt i öknar! Och bristvara. I Sahara är en brunn lika med by, människor kommer och går med sina tält. Tält är också by. Finns det tält nånstans finns det också en brunn på ett par kilometers avstånd. Om en brunn sinar finns det ingen by. I Saharas byar bor en ström av nomader.
Timbuktu grundades av boskapsskötande tuareger. En av historierna berättar att tuaregerna anlitade en kvinna att vakta brunnen medan boskapen var ute på bete i längre tider. Hon var slav och hette Buktu. Förleden Tim betydde ”från platsen”.

brunn 
Vid brunnen i Tiriken

Vatten tas upp från brunnen med hjälp av getskinnssäck, rep och åsna. När säcken är fylld drar åsnan upp den som sedan töms i en tunna. Sedan skopar man vattnet i familjers getsäckar som klövjas på åsneryggen och männen vänder hemåt. Framme dricker man te tillsammans och kvinnan börjar laga mat.

morgonen 
Tält på morgonen

På eftermiddagar rullas väggarna upp på motstående sidor så att den svalare luften kommer in i tältet. När man lägger sig för att sova fälles väggarna ned för att stänga ute den kalla nattluften. På morgonen rullar man upp den vägg som ligger mot skuggsidan. Tältet är symbolen för kvinnan och betyder både bröllop och den kvinnliga släkten på moderssidan enligt den tuaregiska traditionen där släkten förs vidare på mödernet. Kvinnan äger hushållets alla tillgångar, mannen underhåller det och vid eventuell skilsmässa behåller kvinnan egendomen odelad. När mannen gifter om sig underhåller han den nya kvinnans egendom som också blir hans säkerhet för sin överlevnad.

timbuktu_5 Tuareger

Teet, det är grönt te med mycket socker i, bereds alltid med omsorg och tid. Man dricker alltid tre koppar såsom seden bjuder: den första koppen är bitter som döden, den andra god som livet och den tredje söt som kärleken. En annan ordning kan vara att man dricker för gästen, sedan för värden och till sist för Allah. Skulle man bli bjuden en fjärde kopp betyder det att man inte är välkommen i byn. Man dricker aldrig te ensam, det krävs minst två. Tedrickande är en umgängesform och tiden är ingen bristvara bland tuaregerna.
Tuareger är det enda folkslag där männen bär slöja men inte kvinnorna. Mannen visar sitt ansikte bara inom familjen, utom till äldre kvinnor även inom släkten. Det är av respekt som man täcker sitt ansikte. Tuaregkvinnorna bedömer männens skönhet efter deras kroppshållning och hela gestalten och framför allt deras rykte. Skönheten sitter i karaktären och i en mjuk röst och förmågan att uttrycka sig lyriskt.

oken 
Öken

Det är bra att övningsrida innan man ger sig ut i öknen under flera dagars kamellunk från by till by, dvs från tält till tält. Enligt muslimsk tradition ger man en resenär natthärbärge tre dagar utan att värdfolket frågar om syftet med besöket. Enligt tuaregerna hör man automatiskt till byn om man stannar mer än tre dagar.

gryning 
Gryning i Sahara

Natten smyger sig inte på, den faller snabbt som ett stjärnbestrött svart tak över en.  Man väljer en plats i synavstånd till byn och avlastar kamelerna; sadlarna staplas till vindskydd och kvällsteet sättes på. Kamelernas fötter binds med kort rep så att de inte hinner gå för långt ifrån oss efter magert bete.  På morgonen spanar kamelföraren efter fotspåren i sanden och går efter dem i rätt riktning för att hämta dem för fortsatta färd. (På bilden till vänster.)

timbuktu_8 Möte på Nigerfloden

Alla färdsätt kan bli osäkra beroende på årstiden då sandstormen kan stoppa flyget, vägar kan vara ofarbara på grund av för högt vattenstånd i floden, eller när vattenståndet är för lågt och flodbåtarna inte kan trafikera. Tre flodbåtar med pråmar trafikerar längs Niger under en ca 1000 km:s sträcka. När båtarna möts stannar de alltid så att kaptenerna kan utbyta senaste nyheterna om vattenståndet och annat. Passagerarna passar på att skicka hälsningar. Har den ena båten landkontakt pågår också handel från lokalbefolkningen.

timbuktu_9 Stranden

Båtarna kallas för pinasser. De kan praktiskt taget aldrig vara för fulla. Människor reser inte utan pick och pack av obestämda format och vikt.

timbuktu_10 Fiskhandel

Fiskhandeln sköter Bozofolket, som enbart ägnar sig som yrkesklan åt att livnära sig av och sälja fisk. Här säljs fisk från piroger (som dessa urgröpta småbåtar kallas) till flodbåten. De övriga yrkesgrupperna är jordbrukare och boskapsskötare om man bortser från många mindre undergrupper. Klanindelningen är en bärkraftig samhällsordning som uppstod redan på medeltiden och har överlevt tre stora dynastier ända in i våra dagar.

timbuktu_11 Vedlast

Den viktigaste energikällan i Mali är torkad ved. Det osar, speciellt i städerna, av matlagning som sker utanför husen och på gatorna i städerna. Högar av torkade grenar står lite varstans och speciellt vid hamnarna då de fraktas ibland långa vägar.

timbuktu_12 Husbygge i Timbuktu

Soltorkad tegel är det vanligaste byggmaterialet i Mali. Flera byar och städer i Mali ser ut som uppresta ur sanden. Sand och lera finns det obegränsad tillgång av. Av landets areal utgör 65 % öken och halvöken. Taken är platta där man kan umgås med familj och vänner vid solnedgången, och det är också ryggsäcksresenärers vanliga övernattningsplatser. Det är stämningsfullt när skymningen lägger sig och böneutroparens sång ljuder från högtalarna.

timbuktu_13 Djenne

Djenne, som ligger i Nigers inlandsdelta vid floden Bani, var en av handelsstäderna samtida med Timbuktu när guld- och slavkaravanerna färdades från kusten i söder mot norr till Tripoli. Handelsmän från Djenne flyttade till Timbuktu för att idka storskalig byteshandel. Stora delar av stan hör till UNESCO:s världsarvslista idag och det görs omfattande restaureringsarbeten för att bevara de vittrande husen i gott skick för eftervärlden. Djenne har världens största lertegelmoské, den skymtar i bakgrunden på bilden. Hustaken kan fyllas av campingtält och som här en ensam resenär som snart stuvar sin bed i ryggsäcken.

amadou 
Regnets åverkan på hus

Lerhusen måste underhållas varje år efter regnperioden. Om inget görs skulle staden upplösas inom en tioårsperiod. Flera projekt är i gång för att bevara denna historiska stad intakt. Även gamla manuskript av samma dignitet som finns i Timbuktu ska räddas från termiter och fukt för framtida forskning. Stora mängder av manuskript finns i privata hem som bevarats i århundraden inom olika släkter.

timbuktu_15 Arbete pågår

Sed och frön stöts varje dag i mindre mängder varför man hör dunket av mortlar under olika tider på dygnet. Det är ett tungt kvinnogöra. Barnen deltar i hushållsarbetet mycket tidigt. Ibland kan man i gryningen höra flera kvinnor stöta i morteln samtidigt som de lyckas klappa i händerna och stämma in i en lågmäld sång.

dogon 
Dogonby

Dogonlandet består av flera hundra byar längs den 200 km långa Bandiagaraklippan. Nästan alla byar ligger intill klippan och ibland klättrande mot en brant sluttning. Jorden är järnhaltig som ger den ockrafärgade präglingen på lerhusen. Även Dogon hör till UNESCO:s världsarvlista.

dogonkvinna 
Dogonkvinna

Vid giftermål flyttar bruden till mannens familj och hon sköter hushållet medan männen sköter åkerbruket. Dogonfolket har en spännande kosmologi som styr människornas tankevärld och kan avläsas i ornamenten och färgval som minner dem om deras mytiska urhistoria. I varje by kan en resenär få ett mål mat, vila och natthärbärge på hustaken som man betalar för.

timbuktu_18 Baobab (apbrödsträd)

Levande träd är heliga i Afrika. I bakgrunden skymtar Dogonbyns sädesmagasin. Under trädet hålls veckomarknaden (var femte dag då Dogons vecka innehåller fem dagar). Av trädets frukter gör man rytminstrument. Baobab betyder frukt med många frön. Det är de torkade fröna som ger skallrande ljud. Av barken tillverkas rep, och blad kan användas till matlagningen. Kring byarna odlas hirs, durra, jordnötter och bomull. Dogonlandet är känt för sina speciellt goda lökar.

timbuktu_19 Vitaminkälla

Vid vandringsstigar kan man se hibiskusväxter (hibiscus sabdariffa) som utgör ett stort tillskott både som vitaminkälla och läkeväxt, även bladen kan användas i matlagningen. Överallt på Malis gator och bussar säljs rött te av växten i små plastpåsar (som tyvärr också skräpar överallt). Jag föreställer mig den vara lika viktig som lingonet varit här i Norden. Det smakar som tranbär.

timbuktu_20 Marknad i huvudstaden

Dessa vackra hinkar och kannor och fat och tunnor och spann och  tillbringare och kanistrar och pottor och spadar… finns i varje hem och på alla gårdar i Mali. De glada färgerna får avsluta denna resa genom världsarvsbeskyddade platser från Timbuktu till Bamako.

© Bild och text Tarja Salmi-Jacobson. Mitt bibliotek och den långa vägen dit Tarja Salmi-Jacobson läs mer http://www.interbib.se/

Copyright © KekeTop Afrikka projekti ja Afrikan taiteilijoita. Kaikki oikeudet pidätetään.

Osumia: 4129