Kaffebusken coffee arabica växer vilt i Etiopien som är dess ursprungsland. Bäret har varit känt mer än 2000 år tillbaka. På 1000-talet kom arabiska handelsmän i kontakt med kaffebönan och tog kaffet till Jemen. Det är från arabiskan vi har namnet qahwa, kaffe.

Det berättas att en etiopisk vallpojke på 800-talet skulle ha upptäckt att när hans getter åt kaffebuskens bär och blad blev de alltid pigga samma kväll. Kaldi, som pojken hette, tog bär av kaffeträdet till närmaste klostret. Där hade munkarna smakat på dem och genast kastat dessa bittra ’djävulsbär’ i elden. Strax spreds sig en behagfull doft i salen som gjorde munkarna nyfikna. Bärets bittra kärnor krossades och man kom på att späda ut de malda bönorna med hett vatten, och med ens hade en ny dryck fötts som munkarna började använda för att hålla sig vakna under sena mässor.

Det etiopiska kaffet, buna, tillreds ceremoniellt av kvinnor. Det tar en halv timme och har symboliska och religiösa innebörder. Först rostar man kaffebönorna i en glödpanna på kol. Innan bönorna krossas och mals i trämorteln ska den rykande kaffedoften spridas i rummet. Kaffet kokas i den sfäriska lerkannan jebena med sidopip, hälls i en annan kanna och tillbaka några gånger. När kaffet serveras silas det genom tagel i pipen för att hindra sumpen att rinna ut. Kopparna, cini, är öronlösa. Man dricker tre koppar; varje omgång har namn: abol, huletegna (el. tona) och bereka.  Bereka är särskilt välsignelsebringande. Med utan tvekan och inte undra på att deras kaffe är oslagbart gott!

Där kaffet dukas pryder man alltid underlaget med långa gröna grässtrån. Det är naturligtvis meningen att kaffeceremonin tar tid och att man umgås med varandra i en munter och välsignad atmosfär. Helst ska man dricka tre koppar, men det är helt i sin ordning att bara dricka en kopp, men inte två.
 
Man hittar inte i Etiopien kafeterior där man vrider kaffe ur en kran och stjälper i sig det, har man tur så finns redan färdigt tillrett kaffe framme, ceremoniellt dukat, annars får man vänta en halv timme och umgås.

Kaffebusken coffee arabica växer vilt i Etiopien som är dess ursprungsland. Bäret har varit känt mer än 2000 år tillbaka. På 1000-talet kom arabiska handelsmän i kontakt med kaffebönan och tog kaffet till Jemen. Det är från arabiskan vi har namnet qahwa, kaffe.

I dag odlas det ett hundratal kaffearter av släktet Coffea runt om i världen. Arten Nekisse som odlas i vulkaniska trakter betraktas som kaffets champagne. En förpackning på 100 gram kostar cirka 150 kronor.

Kaffe är världens största handelsvara efter olja! Det odlas i över 80 länder. Kaffe är också Etiopiens största exportvara (65 %) och ger arbete åt 15 miljoner etiopier. Men det räcker inte för att hindra Etiopien att höra till en av världens fattigaste länder. Kaffe är ändå inte som olja.
 
För sin utrikeshandel använder Etiopien Djiboutis frihamn vid Rödahavskusten. Efter att Eritrea blev självständigt 1993 förlorade Etiopien sin tidigare kustremsa mot Röda havet. Landet exporterar förutom kaffe också guld, kat och blommor (11 % av exporten). Importen består i huvudsak av mat, bensin, maskiner och kemikalier. Och vapen förstås, men det vill ju inget land skylta med som importvara.

Etiopien är till ytan ett av Afrikas största länder, men även mest tätbefolkat med cirka 85 miljoner invånare som ökar med cirka 2 miljoner per år.  När dessutom över 40 % av befolkningen är under 16 år i ett outvecklat och biståndsberoende land som försörjer sig på självhushåll, måste mycket mer till än ökat efterfrågan på kaffe.

Text och foto: Tarja Salmi-Jacobson

I månader hade vi planerat, ringt, skrivit och mejlat och nu, äntligen, på julaftons morgon 2002 när termometern visade på -20 grader kunde vi börja vår resa till varmare breddgrader. Siktet var i första hand inställt på Paris, där vi skulle byta plan. Den riktiga spänningen infann sig inte, förrän vi hittade vår avgångsgate i Paris och såg skylten "OUAGADOUGOU 11.00" (Burkina Fasos huvudstad). Nu hade äventyret börjat på riktigt!

ouagadougou
Ouagadougou

I Västafrika har vi tre fadderbarn sen flera år tillbaka. Dom bor i länderna Togo, Benin och Burkina Faso. Redan när vi fick vårt första, började vi prata om att en gång åka dit på besök. Vi trodde kanske inte riktigt på allvar, att det skulle bli av, det verkade för komplicerat, men nu blev det så i alla fall. Barnen har vi genom en dansk organisation, BARNfonden, som har kontor även i Malmö. Vi hade varit i kontakt med kontoren i respektive länder, och man hade från alla håll hälsat oss mycket välkomna. Guider och tolkar skulle ordnas, och vi skulle få åka till barnen, som bor ute på savannerna, i BARNfondens bilar.

När vi kom fram till Ouagadougou, blåste en varm vind och det var ca 35 plusgrader! Det kändes helt underbart, i synnerhet för mig som har svårt att uthärda vintern i Norden. Till vår stora glädje och förvåning, hade BARNfonden skickat sin chaufför för att möta oss och ta oss till hotellet. Detta på självaste julaftonen! Vi kände oss verkligen väntade och välkomna. En massa bärare rusade fram och nästan slet våra resväskor till sig, och jag slogs direkt av tanken att detta är deras chans till överlevnad; hjälpa turister och hoppas på någon slant.

Chauffören kunde ingen engelska och vi ingen franska. Medan han körde mot hotellet, ringde han upp någon och gav sin mobiltelefon till mig. Jag fick då prata med den kvinna på BARNfonden, som jag haft kontakt med under förberedelserna. Hon hälsade oss välkomna och undrade hur resan hade gått. Hon sa också att man på kontoret ville träffa oss alla, och bad oss ringa dom under första vardagen efter julhelgen. Vi var nästan chockade för vi hade inte väntat oss detta mottagande. Återigen jämförde jag och undrade, om vi tar emot våra gäster på detta sätt.

Hotellet låg några kilometer utanför centrum, som en oas mitt i torkan. Man vattnade och vattnade mest hela tiden, och det gav resultat, för det fanns gott om vackra blommor och gröna växter på området. Strax utanför fanns bara sand, röd sand och torka. Att bristen på vatten är ett av Afrikas största problem, var helt uppenbart. Vi hade bokat en bungalow för fyra personer och vi latade oss vid hotellets pool ett par dagar och njöt av solen och värmen. Turister verkade det inte finnas, i alla fall inte från Europa, så vi väckte endel uppseende. Människorna, i synnerhet barnen, tittade nyfiket på oss, log och hälsade. "Vänlighet" verkade vara honnörsordet för befolkningen, ingen tvekan om det.

Vägen utanför hotellet var kantad av marknadsstånd av alla slag. Från morgon till kväll verkade det vara full fart på handeln. I stort sett allt fanns att köpas. Det vi tyckte var hemskt, var trafiken på vägen. Bilar, mopeder och cyklar i en enda röra - så såg det ut i våra ögon. Det kanske fanns trafikregler men man verkade inte bry sig så mycket om dessa, utan tutade och körde och hoppades på att komma fram. Det såg farligt ut många gånger, för det fanns så mycket barn längs vägrenarna - barn, som verkade tillbringa sina dagar bland marknadsstånden. Hur dom klarar av att leva och växa upp i denna miljö, är för mig helt ofattbart. Men har dom något val?

marknad
Marknad

Det blev vardag, men vi hann inte kontakta BARNfonden, förrän dom ringde upp oss. Chauffören kom på utsatt tid, och tog oss till kontoret inne i sta´n. Vi fick träffa alla som jobbade där, och prata med guiden som skulle följa med till vårt barn följande dag. Han berättade för oss om BARNfondens verksamhet och hur organisationen är uppbyggd i landet. Det verkade vara ordning och reda på alla papper, både barnjournaler och ekonomi.

Nästa morgon började vi utflykten till vårt barn Yacouba, en 12-årig pojke som bor ute på savannen, ca 160 km från Ouagadougou. Guiden fortsatte berätta om hur man jobbar med familjerna ute i byarna, hur man försöker se till att även syskonen till barn med faddrar kan gå i skola. Till exempel hade en av Yacoubas yngre bröder nyss börjat sitt första år i skolan. Om dom andra syskonen får göra det vet vi inte, hans 14-åriga syster hade inte fått den möjligheten. Vilken framtid har en flicka som bor i ett av världens fattigaste länder, och som aldrig får gå i skola? Vad skall hon göra för att överleva? Kommer hon att få ett drägligt liv? Det var många frågor som gick runt i mitt huvud, men inga svar.

BARNfonden arbetar genom att bygga upp "center" ute på landsbygden. Man har en byggnad för administrationen och utser en centerchef. En lokal socialarbetare anställs, som väljer ut barn från dom fattigaste familjerna, som sen så småningom får faddrar, i den takt det finns intresserade här i den rika delen av världen. Föräldrarna måste också gå med på att låta barnet, och eventuellt något syskon, gå i skola. Dessutom måste man alltid försöka jobba med något, t ex odla grönsaker om möjlighet finns eller föda upp djur. Till varje center hör ca 600 barn (!), samt deras syskon. På vägen till Yacouba stannade vi till vid ett annat center, och fick se och höra hur man jobbade där. Alla verkade vara glada över att få ett fadderbesök, och det kändes nästan pinsamt ibland. För oss var denna resa något väldigt stort, och vi var glada över att få komma, få se och uppleva så mycket, vilket vi också talade om för dom.

Så kom vi då fram till centret, som Yacouba tillhör. Centerchefen skulle följa med till familjen, som tolk. Franska är det officiella språket i landet, men på landsbygden pratas det endast av dom som gått i skola, alltså inte så många. I byarna har man diverse olika egna språk, som inte ens vår guide kände till. Vi åkte iväg på den väglösa savannen och jag var förvånad över att chauffören visste hur och vart han skulle köra, men det gjorde och snart såg vi en liten by, bestående av lerhyddor tätt bredvid varandra. Och innan vi ens klivit ur bilen, såg vi Yacouba, bland andra barn och sin familj.

Han var naturligtvis lika spänd som vi, men vi visste genom guiden, att han sett fram emot vårt besök. Jag tyckte på något sett synd om honom, för det blev en väldig uppståndelse runt honom och oss. Massor av barn från området samlades för att titta på oss, och även en hel del vuxna kom, varav många ville skaka hand med oss. Att det blev så är inte så konstigt, för i dessa trakter ser man sällan en bil, ännu mer sällan vita människor. Alla ställde glatt upp för fotografering, vilket vi tyckte var väldigt kul. Det blev inte så mycket samtal mellan Yacouba och oss, för vi var tvungna att prata genom två tolkar. Yacouba hade en egen liten hydda, och vi fick gå in i den. Han rullade ut en matta och berättade, att det var hans sovplats. Säng och madrass var det inte tal om. Vi hade med oss färgkritor, papper, pennor och lite kläder, samt tre franskspråkiga barnböcker, som jag lyckats skaffa. Han fick också en fotboll, som han själv fick pumpa upp, Vi frågade föräldrarna om dom önskade sig något speciellt, för vi ville gärna ge dom något, och fick då svaret det viktigaste för dom var att förbättra bostaden, dvs dom små hyddorna.

Vi lämnade Yacouba, hans familj och alla dom andra så småningom, och guiden tog oss med till en flodstrand, där man odlade grönsaker och potatis. Man berättade för oss att vartefter floden blir smalare under torrperioden, odlar man längre och längre ner på flodbanken, dvs i vattnets spår, för att ta vara på fukten i jorden. Vi besökte dom i slutet av december, och floden var då inte många meter bred. Regnperioden skulle börja i mars/april, och jag undrade hur dom skulle klara sig till dess. Ändå var detta inte den torraste platsen vi såg.

Efter besöket var vi ganska omtumlade, och vi hade en massa frågor och undringar i våra huvuden. Det skulle ta lång tid att smälta allt vi sett, allt vi upplevt. Något jag fortfarande undrar mycket över, är hur människorna orkar kämpa vidare i denna fattigdom och orkar, trots allt, vara så glada och vänliga, även mot gäster. Vi kom under hela vår resa att mötas av idel värme och vänlighet, inte bara i Burkina.

Följande dag var det dags att lämna landet, och åka till nästa, Togo. Vi hade bokat flyg till huvudstaden Lomé, som ligger vid Atlantkusten. Så fort vi gick ur planet, kände vi fuktigheten i luften. I Burkina hade det varit varmt och torrt, nu var det varmt och klibbigt, redan efter några minuter. Hotellet hade vi bokat för några dagar, och bärare och taxin fanns det gott om, så vi var snart framme. Nu fanns det tid att turista och shoppa på egen hand, vilket vi också gjorde. Mellan varven solade vi och badade i poolen.

tagbligbo
Tagbligbo Togo

Där i bassängen kom vi i samspråk med en ung man från orten. Han var imponerad över att vi kunde flyta på rygg, och Anders (min man) försökte lära honom detta, men lyckades inte riktigt. Vi träffade honom under ett par dagars tid, och sen helt plötsligt dök han upp på hotellet, för att ta oss med hem till sig. Han ville visa oss ett typiskt afrikanskt medelklasshem. Vi blev som vanligt förvånade och kände oss hedrade, vilket vi också talade om för honom. Han sa då, att man i Afrika behandlar gäster som kungar, och det var väl ungefär det vi hade upptäckt. Och vi här i Norden, hur behandlar vi våra gäster rent generellt? Jag fick åter något att fundera över.

I två taxibilar tog vi oss till huset, som han delade med sin syster och hennes familj. Ett stort vitt betonghus, några kilometer från centrum. En trappa ledde upp till det helt platta taket, där man kunde sitta och sola om man ville. Trots att jag verkligen njöt av solen, tyckte jag att det verkade vara för hett däruppe, så det blev inget längre besök. Husen låg väldigt nära varandra utan några som helst planteringar emellan sig. Det kanske inte var så lätt att få något att växa där, i den torra varma sanden. Inuti var huset ungefär som vi är vana vid. Det enda som vi reagerade på var, att golven var av betong. Vi satt hos honom en dryg timme, och när vi skulle gå, kom han fram med presenter till oss, afrikanska, färgglada kläder. Vi tackade och tog emot och han följde med oss till hotellet igen, så vi kunde fortsätta flytövningarna i poolen.

Följande dag, som var nyårsafton, åkte vi iväg på en utflykt upp i bergen, till Kloto, ca 12 mil från Lomé. Vi tog en taxi, för något annat sätt att komma dit fanns inte. Vi tog in på hotellet som fanns där, ett f d tyskt sjukhus från första världskriget. Kloto var en liten, lugn by; knappt några människor syntes till, ännu mindre bilar och marknader. Några guider dök dock upp omedelbart, och erbjöd sig att gå med oss en rundtur i djungeln, som påminde om en regnskog. Vi tackade ja till guidning, för ensamma hade vi säkert gått vilse i den täta vegetationen. Det var en fin vandring, men jobbig. Leden gick upp och ner hela tiden, och guiden gick väldigt fort stundtals. Medan vi stånkade och svettades, småsprang han fram och tittade bakåt ibland, som för att kolla att vi ännu hängde med. Vi såg en del märkliga växter under denna rundvandring, men inga djur förutom en massa vackra fjärilar.

Till kvällen blev vi inbjudna till byns nyårsfirande, men vi gick förmodligen för tidigt in till byn, för inga fester hade börjat. Anders och jag promenerade runt lite och sen till hotellet igen, medan våra ungdomar, Jonas och Ramona, blev kvar i byn. Dom träffade där ungdomar som dom kommit i kontakt med tidigare under dagen, och gick med dom till kyrkan. Där satt dom och lyssnade på predikan och sånger på lokalspråket "mossi", medan vi föräldrar satt utanför hotellet, i mörkret i 25 graders värme, och lyssnade på tropiska ljud från djungeln. En nyårsnatt vi inte glömmer!

Nästa dag gjorde vi vandringar på egen hand, och gick i vår egen takt. Naturen var mycket vacker och mycket grön. Medan vi på eftermiddagen satt och väntade på taxin som skulle hämta oss, körde en massa minibussar fram. Ur dom vällde européer, massor, fler och fler. En av dessa, en man i 50-års åldern, kom fram till oss och berättade, att dom var tyskar på jorden runt resa. Dom åkte båt, men hade gjort ett strandhugg i Lomé och åkt upp till bergen, troligen för att se det gamla tyska krigssjukhuset - från utsidan. Dom stannade kanske en halv timme, packade sen in sig i minibussarna och åkte iväg. Vi var förvånade över en så´n snabbvisit, men konstaterade att dom ändå hann köpa lite souvenirer av dom få försäljarna, som fanns på plats.

Taxin kom och hämtade oss, och vi åkte tillbaka till hotellet i Lomé. Vägen var asfalterad och ganska rak, men smal och gropig på sina ställen. Chauffören gasade på och körde alldeles för fort och vi var faktiskt mer eller mindre rädda allihopa. På många ställen kantades vägen av marknadsstånd, och på vägrenarna sprang barnen - det var alltså mycket folk i rörelse. Hur lätt hade inte en olycka kunnat ske, men nu gjorde det inte det, utan vi kom lyckligt - men något skakade - fram, dit vi skulle. Vid hotellentrén stod en man, som började tilltala mig när jag var på väg in. Det visade sig vara BARNfondens guide/tolk, som skulle följa med oss till vårt barn nästa dag. Av hotellets personal hade han fått veta, att vi skulle komma tillbaka denna eftermiddag, så han hade gått där och väntat ett par timmar på oss, bara för att få presentera sig.

Nästa morgon var det alltså dags att åka till vårt nästa barn, Akoéte. BARNfonden hade hyrt en stor bil, och förutom mannen vi redan träffat, följde en kvinna med som tolk. Akoéte bor ca 9 mil utanför Lomé, och vägen var asfalterad, så resan gick ganska fort. Vi skulle vara kvar i området till nästa dag, så vi stannade till i ett litet samhälle, och bokade rum på ett hotell. Våra guider åkte iväg någonstans för att äta lunch, men eftersom värmen gjorde att vi inte var hungriga, satt vi kvar på hotellets uteservering och drack läsk medan väntade på dom.

Bland dom andra gästerna lade jag märke till en man, som kastade långa blickar på oss med jämna mellanrum. Som jag trodde, kom han snart fram till vårt bord och började prata med oss. Han berättade, att han själv var född just i den byn, men att han bott i Belgien i 20 år. Nu var han för första gången på besök i sina hemtrakter, och tyckte att det var alldeles för varmt! Han sa också, att han kände sig hemma, när han såg oss. Det mötet har jag tänkt på många gånger; vi, dom ända vita på flera mils avstånd, gör att en afrikan känner sig hemma.

Våra guider kom och vi fortsatte en mil längre bort, till Akoéte och hans familj. Där var hela släkten samlad, bland annat hade två äldre bröder, som flyttat till Lomé, nu kommit hem för att få träffa oss. Samma vänlighet mötte oss även där. Dom upprepade gång på gång hur tacksamma dom var över hjälpen vi gav dom, och det kändes faktiskt pinsamt, tyckte jag. Vi ger av vårt överflöd, och det går ingen nöd på oss, för att vi har fadderbarn. För övrigt tycker jag att ingen människa skall behöva känna tacksamhet gentemot andra.

Akéte fick också papper, pennor etc och en fotboll med pump. Glädjen var inte att ta miste på. En liten pojke, förmodligen Akoétes systerson, var rädd för oss när vi kom, och höll sig i mammans famn och smågnällde. Han hade säkert inte sett vita människor förut, vilket inte var så konstigt. När fotbollen hade pumpats upp, var rädslan borta, och han sparkade den glatt och lät sig fotograferas, till vår stora glädje.

BARNfonden hade byggt ett eget rum åt Akoéte, och han hade säng och ett litet skrivbord. För övrigt var rummet tomt. Över sängen hängde ett stort myggnät, som alla barn som har faddrar, får av organisationen. Man hade också byggt en latrin åt familjen. Även en "brunn" hade ordnats utanför bostaden, dvs en nergrävd cistern som man samlade allt regnvatten i, för att ha under torrperioden. För många år sedan skrev Akoéte i ett av sina brev, att han under torrperioderna fick gå sju kilometer för att hämta vatten. Det behövde han inte nu längre, tack vare BARNfonden. Vi frågade om det fanns något speciellt, som Akoéte ville ha, och fick veta av tolken att en cykel var högt uppe på önskelistan. Vi lovade köpa en sådan till honom, för han har en lång skolväg. Vilket svenskt barn går 6 km till skolan, fram och tillbaka varje dag?

Vi åkte tillbaka till det lilla hotellet, shoppade lite på marknaden utanför och satte oss sen ner och åt, för nu var det kväll och hungern gjorde sig påmind. Nästa dag åkte vi vidare med BARNfonden över gränsen till Benin. Några mil in i landet, låg ett hotell vid havet, där medarbetare från kontoret i Cotonou mötte oss. Det hade man kommit överens om, kontoren emellan. Vi kände oss återigen välkomna, som vanligt. Vi tackade Togopersonalen och bytte bil. Chauffören började genast prata om organisationens verksamhet i området, och det var både intressant och imponerande. På vägen mot Cotonou stannade vi till vid ett center, och fick se allt man gjorde, och det var inte lite!

Bland annat försökte man lära människorna att föda upp djur, för att få proteinrikt kött. Den som vill, kan komma till centret och se hur allt går till under kanske någon vecka. Sen får man några djur med sig hem, så man kan starta en egen uppfödning. Av fjärde generationens ungar ger man tillbaka en del till centret, så fler kan komma dit och lära sig. Meningen var att även grannarna skulle se, att det går att göra något för att få mer mat, och på detta sätt spred man kunskap om uppfödning. Djuret som är väldigt lätt att sköta och som ger mycket kött, kallas "gräsklippare", och ser ut som en stor hamster. Även andra djur fanns, t ex höns och grisar. Vi fick besöka en familj, som hade startat med några få djur från centret, ett par år tidigare. Nu hade man en ganska stor gård, och kunde till och med sälja ägg på marknaden, och på detta sätt förbättra sin ekonomi.

Vi hade bokat ett hotell vid havet i Cotonou, och dit kom vi alltså sent en torsdag eftermiddag. Nästa dag skulle vi hämtas till BARNfondens kontor, för även här ville alla träffa oss. Chauffören kom som han lovat, och vi fick uppleva verklig afrikansk trafik. Bilar, mopeder och cyklar i en enda röra, och några trafikregler verkade dom flesta inte bry sig om. Jag var glad över att vår chaufför, Ménard, körde som vi är vana vid, men visst var det ruskigt ibland, när alla kom från alla håll . . . . Vi kom fram som vi skulle och träffade alla på kontoret. Kontorschefen var på möte just då, men hade hälsat att han skulle komma till hotellet och träffa oss på kvällen. Efter besöket körde Ménard oss till en bank, eftersom vi behövde kontanter. Han lämnade oss inte där, som vi hade räknat med, utan frågade vad vi ville göra, vart vi ville åka. Vi hade planerat att shoppa lite kläder och souvenirer, så han rekommenderade en något mindre marknadsplats, och tog oss dit. Det var helt perfekt - fina saker och kläder, ingen större trängsel. Ménard gick med oss hela tiden, i bakgrunden, men när vi visade intresse för någon sak, steg han fram och förhandlade om priset på ett för oss helt obegripligt språk. Jag undrade om han hade tid att gå med oss, och han sa att han prioriterade oss just nu. Det var kul att höra, förstås. Så småningom skjutsade han oss till hotellet, men vi träffade honom igen, när han kom på kvällen tillsammans med kontorschefen André. Vi satt på hotellets restaurang ett par timmar och pratade med dom, och trivdes.

Sen blev det ett par lata dagar vid havet. Sol och bad som aldrig förr! Vi var åter i stort sett dom enda turisterna, men det var vi ju vana vid. Vi pratade lite med människorna som jobbade på hotellet, bland annat en massör, som jag numera har mailkontakt med. Han har berättat om sitt hårda liv, att det är svårt att tjäna ihop pengar till sitt uppehälle. Såhär efteråt ångrar jag att jag inte tackade ja till hans erbjudande att ge mig massage - jag kunde ju ha hjälpt honom lite!

På söndagförmiddag kom André ensam, och ville visa oss Cotonous omnejder. Det fanns ett och annat att titta på, även om André själv tyckte att han inget hade att visa för oss. Han tog oss bland annat till en palmstrand, som verkade vara flera mil lång, och var det också förmodligen.

Nästa morgon var det dags att packa ihop allt, och börja den långa resan norrut. Vår flicka i Benin, Rafiatou, bor 35 mil från Cotonou. Vi åkte med Ménard och en kvinna (har inte namnet) från BARNfonden. Det blev mycket prat om organisationens arbete och många besök på olika center längs vägen upp. Överallt togs vi emot med glädje och allt var mycket intressant. Vi fick se två "trainingcenter", där man lärde unga flickor att sy och att väva. Dom fick också lite undervisning i franska, och kunde lära sig läsa och skriva lite, men någon riktig skolgång var det inte fråga om. Dessa flickor är syskon till barn som har faddrar, och hade inte BARNfonden tagit hand om dom, skulle dom inte ha haft någon möjlighet att lära sig t ex att läsa.

Vägen var bitvis väldigt dålig, och där vägarbete pågick, var trafiken hänvisad till en mindre grusväg. Resan tog tid, men gick bra på alla sätt. Vi åkte förbi Rafiatous center, till ett övernattningsställe ca 10 mil längre bort. Där bodde vi i bungalows, satt och åt på kvällen och pratade med våra guider. Dom berättade förstås om förhållandena i landet, om malarian som plågar dom. Jag glömmer aldrig blicken i guidens ögon, när hon sa: "Var glada för att ni inte har malarian". Är vi det - du och jag?

Nästa dag skulle vi alltså träffa Rafiatou, och åkte tillbaka till hennes center först. Där fick vi information om arbetet, och man visade oss vad man byggt upp. Dom hade ett bibliotek, som många andra center, men även här var hyllorna väldigt tomma. Jag tänkte på våra egna bibliotek och på hur många böcker våra barn har möjlighet att läsa och på dom tre böckerna som jag hade med mig, som Rafiatou skulle få. Ja, det var mycket jag fick att tänka på. Hos Rafiatou var inte bara släkten samlad, utan hela byn. Mer barn än i Burkina hos Yacouba. Alla trängdes och klättrade högt, bara för att se oss. Rafiatou bor med sin far, farbror, farmor och en kusin, i en mycket enkel byggnad. När vi fick henne för kanske 6 år sedan, hade hon ingen säng. Nu har hon genom BARNfonden fått en riktig säng, men hon delar den med sin farmor. Det var i alla fall bättre än att sova på bara golvet.

Efter att ha varit hos familjen en stund, åkte vi till Rafiatous skola, som låg några hundra meter längre bort. Rafiatou och hennes kusin fick åka med oss i bilen, och det var säkert en stor händelse för dom. Alla barnen kom springande efter och bildade en ring runt skolan, när vi var inne i den. Just den dagen hölls inga lektioner, men vi träffade en lärare och skolchefen som kunde berätta lite om skolans verksamhet. Bristen på papper och pennor var uppenbar. Rafiatou själv var ganska spänd, vilket inte alls var konstigt, men hennes kusin, Siliatou, tog det med ro och verkade helt avslappnad. Även hon får gå i skola, tack vare att Rafiatou har en fadder. Det blev väl inte så mycket sagt där heller, på grund av språksvårigheter, men det var väldigt tydligt att vårt besök uppskattades. Ibland undrar jag om folket där förstod, hur stort det var för oss att besöka dom. Vi försökte tala om det för dom, men jag är inte säker på att vi genom tolkar fick fram att detta verkligen var en stor händelse i våra liv.

Efter detta besök började resans, i mitt tycke, tråkigaste del. Nu skulle det bära av hemåt, sakta men säkert. Vi var alltså i Djougou, norra delen av Benin, och vi skulle på något sätt, genom Togo, ta oss tillbaka till Ouagadougou i Burkina. Våra guider överraskade oss igen en gång, genom att erbjuda sig att köra oss till Kara i Togo, dit det var ca 7 mil. Där skulle dom ordna en chaufför åt oss, som nästa dag skulle skjutsa oss till gränsen mellan Togo och Burkina (ca 20 mil). Ännu mera förvånade blev vi, när vi på vägen till Kara körde in till ett center igen, och guiderna berättade för centerchefen vart vi var på väg. Denne man kände till Kara väl, och hoppade in i bilen han med, för att hjälpa till med att hitta en bra chaufför åt oss. Han visste att det skulle ta flera timmar innan han var tillbaka, men ändå ställde han upp direkt.

Vi tog in på ett hotell i Kara, och våra guider åkte iväg för att hitta en chaufför. Dom kom snart tillbaka med en man, som lovade komma tidigt nästa morgon till hotellet. Guiderna hade kollat honom noga och han fick en massa förmaningar om hur han skulle köra, (inte för fort!), för nu skulle han ha en last värd guld, lät det på Ménard. Sen var det bara att med tårar i ögonen tacka och ta farväl av Ménard och den kvinnliga guiden. Skulle vi träffas igen, undrade jag.

Mannen kom punktligt som han lovat nästa dag, och färden till gränsen gick bra. Där hjälpte han oss att hitta en minibuss som skulle åka till Ouagadougou, samt en man som kunde engelska, så vi kunde förhandla om priset. Sträckan till Ouaga var ca 30 mil, och minibussen med 16 passagerare var i väldigt dåligt skick, men som genom ett under, kom vi trots dåliga vägar fram till Ouaga innan det blev mörkt. Där bad vi om att bli skjutsade till samma hotell, som vi hade lämnat två veckor tidigare. Vi blev hjärtligt mottagna där även denna gång, och nu skulle vi bara slöa vid poolen i två dagar, och sen flyga hem. Ett besök på BARNfondens kontor hade vi kvar att göra, för där hade vi lämnat en väska med våra vinterkläder. Snart skulle dom behövas igen - tyvärr.

burkina_faso
Burkina Faso

Det har nu gått några månader sen vi kom hem, och vi har haft mycket att smälta. Många tankar har snurrat runt i huvudet på mig, och kommer troligen att göra det en längre tid. Jag fick se en helt annan värld, en värld som jag visste fanns men som kom så nära nu, när jag såg allt med egna ögon. Alla barn som jag såg vid vägrenarna, som växte upp bland damm och avgaser . . . och ändå så glada. Alla försäljare bland bilarna, barn och ungdomar utan framtid. Alla tomma, utsträckta händer som jag inte kunde fylla. Måste världen se ut såhär?
Riitta Brunzell

Copyright © KekeTop Afrikka projekti ja Afrikan taiteilijoita. Kaikki oikeudet pidätetään.

Det snabbaste sättet att resa till Timbuktu, som ligger uppemot 750 kilometer  nordöst från huvudstaden Bamako, sker genom Air Malis försorg; det är bara det att man aldrig kan vara säker på flygtiderna och därför heter flygbolaget i folkmun ”Air Maybe”.  Flyget går högst två gånger i veckan.
En bekväm resrutt kan vara en båtfärd nedför Nigerfloden som tre större flodbåtar trafikerar, men under lågvattenperioden kan resan ta ända upp till tio dagar i stället för beräknade fem. Båten går enligt tidtabellen en gång i veckan men själva tidpunkten stämmer så gott som aldrig, särskilt inte när det är lågvattenstånd och båtrutterna dras in under en längre tid. Själva restiden kan förkortas betydligt om man reser halva vägen med taxibuss från stad till stad.
Vilket sätt man än väljer, är det alltid ett måste att anslå mycket tid för varje vägsträcka. Det vill säga dagar. Räkna med spräckta tidsplaner!
Bussar avgår inte förrän de är fullsatta och det kan ibland ta upp till fyra timmar. Också lastning av resgods av alla de slag tar sin tid, ingen reser utan stora mängder av knyten, väskor, korgar, ämbar och vad det nu kan vara, allt från små möbler till oformliga paket. Vanligtvis samlas man då på busstationen vid niotiden. Där finns också taxibussar, taxi brousse (Ungefär ”djungeltaxi” eller ”ödemarkstaxi”), som är mindre, 16–20 människor kan trängas in och alltid finns det en plats till oavsett hur korpulent man är,  simsalabim!

Resan till Timbuktu är lång av olika anledningar, och ännu längre blir den om man väljer en vildmarksresenärs färdsätt. Man följder bokstavligen konstnären Christos anvisningar: ”Choose a Point + another Point. Choose the Way + the Tempo + the Method to get from Point to Point.”

En världsresenär måste tåla hård hetta, kvävande lukter och rökigt os, speciellt i städerna. Vattenbrist, motbjudande getistersmak i maten på vissa ställen, sand i mat och i bröd och akta sig för att spräcka sina tänder. Och man måste tåla tidigt och snabbt fallande mörker som inträder efter solnedgången vid sextiden och hoppas på att batterierna i ficklampan håller hela resan, man måste tåla att sova på hårt underlag utan kudde, tusentals malariamyggor (för att inte tala om alla slags kryp som lirkar sig in i sovsäcken), stå ut med åsneskrik från flera byar före gryningen, tuppars galande, getskrik, fårs bräkande, cikadors och syrsors öronbedövande sirsande, dunkljud från stötande av hirs och frön i trämortlar, hundskall, sandstorm; alltså allt detta innan solen knappt hunnit upp över horisonten.

Men allt uppvägs av att dagligen få träffa nya människor, varma och vänliga afrikaner, hopar av väluppfostrade barn, hjärtliga kvinnor och män, arbetsamma och lugna och pålitliga människor, dansande och musikaliska, och få lära sig nya saker, få delta i animisters färggranna och sällsynta maskdanser, få delta i ursprungliga fester där viga unga män rör sig så skickligt och vackert att man bara håller andan – afrikaner som av naturen rör sig som om det vore en njutbar koreografisk uppvisning för oss stelare nordbor – bara det! – och sedan få sova på bastmattan under en betagande stjärnklar himmel och följa månens positioner och faser, lyssna på fågelsång från baobabträdets grenar i svart mörker, känna den behagligt svalnande nattluften med öppna sinnen; då känns det att utmattningen har en alldeles speciell och egen belöning, och att resandet är värt all världens vedermödor när dagens färgstarka händelser växlar i en resumé och man känner tacksamhet. — Vad mer behöver en människa i sådana stunder än att bara vara?

Efter tre veckors händelserika och mödosamma färd kan man till slut anlända till Timbuktu.

timbuktu 
Timbuktu

I flera hundra år har ökenstaden Timbuktu omhöljts av mytiska föreställningar om både världsliga och andliga rikedomar. Som centrum av den transsahariska handeln byttes där guld i motsvarande vikt mot salt och staden inhyste tusentals studenten på sitt berömda universitet i Sankoremoskén som uppnådde höjden av sin berömmelse kring 1500-talet. Timbuktu föll i glömska efter Marockos ockupation av området. Tuareger som grundade staden redan på 1100-talet såg Timbuktu som sin stad och vaktade den mot alla främlingar och icke-troende de senaste århundraden. Den var särskilt förbjuden för kristna.
Timbuktu blev en metafor för den mest avlägsna och ouppnåeliga platsen i världen. Men som arvingar till urmodern Eva som inte kunde motstå att skaffa sig förbjuden kunskap, forcerade européer igenom stadens tullar med hjälp av list och förklädnad bara för att besviket avslöja att staden var en förgäten dammig håla och saknade guldgator med pärlemoskyltar.

timbuktu_1 Sankoremoskén (foto av Jenny Roxman)

Dagens Timbuktu är inte längre världens ände av flera skäl. På 1980-talet upptogs staden i UNESCO:s världsarvslista och 2007 valdes staden som en av 21 finalister till världens nya sju underverk. Sedan 2001 ordnas årliga musikfestivaler i närheten av Timbuktu som gjort att vägen till Timbuktu blivit en ny vallfärdsväg för alla intresserade av västafrikansk musik och speciellt för att lyssna på tuaregernas ökenblues.
Men Timbuktu bevarar fortfarande hemligheter: enorma mängder (uppemot en miljon om man också räknar in privata ägor) av gamla medeltida manuskript som håller på att förvittras och gå förlorade i kampen mot tidens tand. Även om man kunde restaurera och konservera böckerna och handskrifterna och rädda åtminstone 40 % av skrifterna är det en bedrift. På UNESCO:s initiativ bildades Ahmed Baba Institutet för att rädda manuskripten från att förstöras av sand och termiter, och en stor del av arbetet består av att fotografera och digitalisera materialet.

brunn 
Brunn i Timbuktu (foto av Jenny Roxman)
Vatten är liv särskilt i öknar! Och bristvara. I Sahara är en brunn lika med by, människor kommer och går med sina tält. Tält är också by. Finns det tält nånstans finns det också en brunn på ett par kilometers avstånd. Om en brunn sinar finns det ingen by. I Saharas byar bor en ström av nomader.
Timbuktu grundades av boskapsskötande tuareger. En av historierna berättar att tuaregerna anlitade en kvinna att vakta brunnen medan boskapen var ute på bete i längre tider. Hon var slav och hette Buktu. Förleden Tim betydde ”från platsen”.

brunn 
Vid brunnen i Tiriken

Vatten tas upp från brunnen med hjälp av getskinnssäck, rep och åsna. När säcken är fylld drar åsnan upp den som sedan töms i en tunna. Sedan skopar man vattnet i familjers getsäckar som klövjas på åsneryggen och männen vänder hemåt. Framme dricker man te tillsammans och kvinnan börjar laga mat.

morgonen 
Tält på morgonen

På eftermiddagar rullas väggarna upp på motstående sidor så att den svalare luften kommer in i tältet. När man lägger sig för att sova fälles väggarna ned för att stänga ute den kalla nattluften. På morgonen rullar man upp den vägg som ligger mot skuggsidan. Tältet är symbolen för kvinnan och betyder både bröllop och den kvinnliga släkten på moderssidan enligt den tuaregiska traditionen där släkten förs vidare på mödernet. Kvinnan äger hushållets alla tillgångar, mannen underhåller det och vid eventuell skilsmässa behåller kvinnan egendomen odelad. När mannen gifter om sig underhåller han den nya kvinnans egendom som också blir hans säkerhet för sin överlevnad.

timbuktu_5 Tuareger

Teet, det är grönt te med mycket socker i, bereds alltid med omsorg och tid. Man dricker alltid tre koppar såsom seden bjuder: den första koppen är bitter som döden, den andra god som livet och den tredje söt som kärleken. En annan ordning kan vara att man dricker för gästen, sedan för värden och till sist för Allah. Skulle man bli bjuden en fjärde kopp betyder det att man inte är välkommen i byn. Man dricker aldrig te ensam, det krävs minst två. Tedrickande är en umgängesform och tiden är ingen bristvara bland tuaregerna.
Tuareger är det enda folkslag där männen bär slöja men inte kvinnorna. Mannen visar sitt ansikte bara inom familjen, utom till äldre kvinnor även inom släkten. Det är av respekt som man täcker sitt ansikte. Tuaregkvinnorna bedömer männens skönhet efter deras kroppshållning och hela gestalten och framför allt deras rykte. Skönheten sitter i karaktären och i en mjuk röst och förmågan att uttrycka sig lyriskt.

oken 
Öken

Det är bra att övningsrida innan man ger sig ut i öknen under flera dagars kamellunk från by till by, dvs från tält till tält. Enligt muslimsk tradition ger man en resenär natthärbärge tre dagar utan att värdfolket frågar om syftet med besöket. Enligt tuaregerna hör man automatiskt till byn om man stannar mer än tre dagar.

gryning 
Gryning i Sahara

Natten smyger sig inte på, den faller snabbt som ett stjärnbestrött svart tak över en.  Man väljer en plats i synavstånd till byn och avlastar kamelerna; sadlarna staplas till vindskydd och kvällsteet sättes på. Kamelernas fötter binds med kort rep så att de inte hinner gå för långt ifrån oss efter magert bete.  På morgonen spanar kamelföraren efter fotspåren i sanden och går efter dem i rätt riktning för att hämta dem för fortsatta färd. (På bilden till vänster.)

timbuktu_8 Möte på Nigerfloden

Alla färdsätt kan bli osäkra beroende på årstiden då sandstormen kan stoppa flyget, vägar kan vara ofarbara på grund av för högt vattenstånd i floden, eller när vattenståndet är för lågt och flodbåtarna inte kan trafikera. Tre flodbåtar med pråmar trafikerar längs Niger under en ca 1000 km:s sträcka. När båtarna möts stannar de alltid så att kaptenerna kan utbyta senaste nyheterna om vattenståndet och annat. Passagerarna passar på att skicka hälsningar. Har den ena båten landkontakt pågår också handel från lokalbefolkningen.

timbuktu_9 Stranden

Båtarna kallas för pinasser. De kan praktiskt taget aldrig vara för fulla. Människor reser inte utan pick och pack av obestämda format och vikt.

timbuktu_10 Fiskhandel

Fiskhandeln sköter Bozofolket, som enbart ägnar sig som yrkesklan åt att livnära sig av och sälja fisk. Här säljs fisk från piroger (som dessa urgröpta småbåtar kallas) till flodbåten. De övriga yrkesgrupperna är jordbrukare och boskapsskötare om man bortser från många mindre undergrupper. Klanindelningen är en bärkraftig samhällsordning som uppstod redan på medeltiden och har överlevt tre stora dynastier ända in i våra dagar.

timbuktu_11 Vedlast

Den viktigaste energikällan i Mali är torkad ved. Det osar, speciellt i städerna, av matlagning som sker utanför husen och på gatorna i städerna. Högar av torkade grenar står lite varstans och speciellt vid hamnarna då de fraktas ibland långa vägar.

timbuktu_12 Husbygge i Timbuktu

Soltorkad tegel är det vanligaste byggmaterialet i Mali. Flera byar och städer i Mali ser ut som uppresta ur sanden. Sand och lera finns det obegränsad tillgång av. Av landets areal utgör 65 % öken och halvöken. Taken är platta där man kan umgås med familj och vänner vid solnedgången, och det är också ryggsäcksresenärers vanliga övernattningsplatser. Det är stämningsfullt när skymningen lägger sig och böneutroparens sång ljuder från högtalarna.

timbuktu_13 Djenne

Djenne, som ligger i Nigers inlandsdelta vid floden Bani, var en av handelsstäderna samtida med Timbuktu när guld- och slavkaravanerna färdades från kusten i söder mot norr till Tripoli. Handelsmän från Djenne flyttade till Timbuktu för att idka storskalig byteshandel. Stora delar av stan hör till UNESCO:s världsarvslista idag och det görs omfattande restaureringsarbeten för att bevara de vittrande husen i gott skick för eftervärlden. Djenne har världens största lertegelmoské, den skymtar i bakgrunden på bilden. Hustaken kan fyllas av campingtält och som här en ensam resenär som snart stuvar sin bed i ryggsäcken.

amadou 
Regnets åverkan på hus

Lerhusen måste underhållas varje år efter regnperioden. Om inget görs skulle staden upplösas inom en tioårsperiod. Flera projekt är i gång för att bevara denna historiska stad intakt. Även gamla manuskript av samma dignitet som finns i Timbuktu ska räddas från termiter och fukt för framtida forskning. Stora mängder av manuskript finns i privata hem som bevarats i århundraden inom olika släkter.

timbuktu_15 Arbete pågår

Sed och frön stöts varje dag i mindre mängder varför man hör dunket av mortlar under olika tider på dygnet. Det är ett tungt kvinnogöra. Barnen deltar i hushållsarbetet mycket tidigt. Ibland kan man i gryningen höra flera kvinnor stöta i morteln samtidigt som de lyckas klappa i händerna och stämma in i en lågmäld sång.

dogon 
Dogonby

Dogonlandet består av flera hundra byar längs den 200 km långa Bandiagaraklippan. Nästan alla byar ligger intill klippan och ibland klättrande mot en brant sluttning. Jorden är järnhaltig som ger den ockrafärgade präglingen på lerhusen. Även Dogon hör till UNESCO:s världsarvlista.

dogonkvinna 
Dogonkvinna

Vid giftermål flyttar bruden till mannens familj och hon sköter hushållet medan männen sköter åkerbruket. Dogonfolket har en spännande kosmologi som styr människornas tankevärld och kan avläsas i ornamenten och färgval som minner dem om deras mytiska urhistoria. I varje by kan en resenär få ett mål mat, vila och natthärbärge på hustaken som man betalar för.

timbuktu_18 Baobab (apbrödsträd)

Levande träd är heliga i Afrika. I bakgrunden skymtar Dogonbyns sädesmagasin. Under trädet hålls veckomarknaden (var femte dag då Dogons vecka innehåller fem dagar). Av trädets frukter gör man rytminstrument. Baobab betyder frukt med många frön. Det är de torkade fröna som ger skallrande ljud. Av barken tillverkas rep, och blad kan användas till matlagningen. Kring byarna odlas hirs, durra, jordnötter och bomull. Dogonlandet är känt för sina speciellt goda lökar.

timbuktu_19 Vitaminkälla

Vid vandringsstigar kan man se hibiskusväxter (hibiscus sabdariffa) som utgör ett stort tillskott både som vitaminkälla och läkeväxt, även bladen kan användas i matlagningen. Överallt på Malis gator och bussar säljs rött te av växten i små plastpåsar (som tyvärr också skräpar överallt). Jag föreställer mig den vara lika viktig som lingonet varit här i Norden. Det smakar som tranbär.

timbuktu_20 Marknad i huvudstaden

Dessa vackra hinkar och kannor och fat och tunnor och spann och  tillbringare och kanistrar och pottor och spadar… finns i varje hem och på alla gårdar i Mali. De glada färgerna får avsluta denna resa genom världsarvsbeskyddade platser från Timbuktu till Bamako.

© Bild och text Tarja Salmi-Jacobson. Mitt bibliotek och den långa vägen dit Tarja Salmi-Jacobson läs mer http://www.interbib.se/

Copyright © KekeTop Afrikka projekti ja Afrikan taiteilijoita. Kaikki oikeudet pidätetään.