Labi-Hauz, Bukharas träffpunkt, nu som för ett tusental år tillbaka.
Labi-Hauz, Bukharas träffpunkt, nu som för ett tusental år tillbaka. Läs mer
Den vida legendariska handelsvägen på land, Sidenvägen, sträckte sig från Nanking till
Konstantinopel med otaliga förgreningar, så vem vet hur lång den sammanlagda sträckan var,
men det lär ha tagit ett par år med kamelkaravaner att färdas från öst till väst. Många av
vägarna korsades i Bukhara. Det var inte bara begärliga handelsvaror så som kryddor, rökelse,
sidentyger, jade, föremål av ädelmetaller och vanligen också slavar som transporterades, utan
vägen utgjorde också en möjlighet till utbyte av kulturer, filosofier, idéer, religioner, vetenskap,
teknik och uppfinningar. Den bidrog till spridning av nyheter och möjliggjorde emigration.
Läs mer http://www.keketop.com/artikkelit/BukharaJudar

 

Toraskåpet med förhänge vetter mot Jerusalem i väst. Belysningen ovanför, som aldrig släcks, symboliserar den eviga låga som alltid brinner på offeraltarna.
Toraskåpet med förhänge vetter mot Jerusalem i väst. Belysningen ovanför, som aldrig släcks, symboliserar den eviga låga som alltid brinner på offeraltarna. Läs mer
 http://www.keketop.com/artikkelit/SynagogaTeheran.pdf 
Genom Sudans huvudstad Khartoum rinner två floder, Blå- och Vita Nilen. De flyter samman till en flod vilket kan beskådas från bron Shambat. Därefter heter floden Nilen. Jag gick över bron Al Mak Nimir som korsar Blå Nilen, inte långt från platsen där den möter sin andra hälft. Det är strängt förbjudet att fotografera broar i Östafrika. Ingen förstår varför egentligen, för det är inget problem att ladda ned dem från Internet. Jag smygfotade inte utan gick på bron för att memorera dess vackra turkosa balkar och vyerna därifrån tidigt på morgonen....
Radband från Sudan Text och bild © Tarja Salmi-Jacobson 2011 Läs mer > > http://www.keketop.com/afrikka/pdf/khartoum_ethiopia.pdf 

 

Pojkar och män samlas vid vägarna i hopp om att mot betalning bli fotograferade av turister.
Pojkar och män samlas vid vägarna i hopp om att mot betalning bli fotograferade av turister.
Med ens man via landsvägen passerat gränsen från Sudans savannlandskap till Etiopien börjar uppklättringen till hisnande bergshöjder upp till 3–4000 meter, ner till dalar på grusiga serpentinvägar och upp igen. Ibland över en naturlig åsbro med djupa dalgångar på vardera sidan med praktfulla förkastningsbranter vart man än tittar. Det är så vackert att även jag som är höjdrädd överväldigas av landets skönhet hur mycket ökenälskare jag än är. 
Etiopien, människans spännande urhem. Text och bild © Tarja Salmi-Jacobson, maj 2011 Läs mer > > https://www.keketop.com/artikkelit/resagenometiopien2021.pdf

Gud skapade människan till sin avbild, som man och kvinna skapade han dem och välsignade dem: ”Var fruksamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er.”

Han såg att allt som han hade skapat var mycket gott och lät dem bo i Eden, Adam som paradisets trädgårdsskötare.

”Adam och Eva i Edens trädgård”

litografi av Nathaniel Currier (1813–1888).

Men som vi vet fortsättningen enligt Bibeln och Koranen, fördrevs det första människoparet från Edens paradis för att det var olydigt och hade tillskansat sig kunskap mot Guds förbud och vilja. De ådrog sig därför Guds straff så att mannen framledes skulle arbeta i sitt anletes svett för att försörja sig och sin familj. Och kvinnan skulle föda med smärta, som det kommande släktets växande hjärna och kranium skulle medföra. Kvinnan fick dessutom en speciell förbannelse över sig, det patriarkala oket: ”Din man skall du åtrå, och han skall råda över dig.” Text och foto:  Tarja Salmi-Jacobson, 2016  Kvinnlig könsstympning. Läs mer > > http://www.keketop.com/afrikka/pdf/kks.pdf 
På ett stort färggrant fotografi ses den centrala rollen intas av två gungstolar i ett utrymme som påminner om en veranda. Stolarna konkretiseras ytterligare av att de står tomma. De är riktade mot varandra som om de var placerade att vara i ett samspel och visa samhörighet. Stolarna tycks genom sin närvaro representera människornas frånvaro och så symboliskt träda i deras ställe. På den följande bilden återkommer samma uppställning, denna gång på en annan veranda och med stolar i annan färg och av annat material. Ju fler bilderna blir desto mer växer stolarna parvis till en gruppering av stumma stolar vars famnar öppnar sig inför betraktaren.

Bilderna är en del av Kirsi Tiittanens serie som hon fotograferade under en vistelse i byar med tobaksodlare och arbetare i västra Kuba. Färgprakten från denna miljö förstärker bildernas främmande ursprung. Serien avslutas ändå med två bilder av finländska gungstolar. I den andra bildens gungstol sitter en gammal kvinna, enligt titeln konstnärens mor. Bilden av en närstående person samtidigt sluter och bryter upp närvaron, distansen och den till stolarna knutna symboliken.

Denna serie verk kallad ”Gungstolsresan” representerar på många sätt Kirsi Tiittanens arbetssätt som en mångdimensionerad helhet av resande, fotograferande och bearbetade av material och motiv. En geografisk rörlighet är naturlig för henne men inte endast för att förnya sina bildmotiv. Världen skulle här kunna definieras som en öppen rumslighet där var och en finner sin resrutt och en resa där bilder, minnen, förflyttningar och betydelser samlas under vägen. Men betydelserna av olika kulturella skillnader hamnar i Kirsi Tiittanens verk indirekt och på många nivåer. Förenade med många olika val av material och kombinationer formar verken ett slags visuella nystan av betydelser som kan nystas upp både intuititivt eller genom ett konceptuellt begrundande.

På Kirsi Tiittanens resor lagras såväl fotografier och rörlig bild på film och i digitalt minne. I de färdigställda verken återfinns dock sällan enbart ett fotografi. Med hjälp av såväl fotografiets, konstgrafikens och måleriets olika egenskaper har bilderna förenats med andra material: handgjort papper, tunna tygskynken, örngott, vinyl, trä- eller PVC-skivor. Materialens egna egenskaper och betydelser sveps samman med bildernas objekt och rumsligheter. Där örngottet berättar om människans vila är dess spetskant som resultatet av koncentration och noggrant handarbete förknippat med flit och kvinnosysslor. Bilden av rituellt påklädda barngravar förstärks av det tunna tygets tysta svajande. Verken presenteras ofta i serier eller som rumsliga installationer där andra delar såsom särskild belysning, lätta träkonstruktioner eller exempelvis salt har tillförts helheten. På det sättet fungerar de i bilderna avbildade rummen i interaktion med betraktarens rum och väver osynliga band mellan de som rör sig genom tid och geografiska distanser.

Många av Kirsi Tiittanens bilder har kommit till på avlägsna platser och i symboliskt laddade omgivningar. Japansk tempelarkitektur och tydligt komponerade trädgårdar, Villa Katsura från 1600-talet med sina väggar av papper, buddhistiska gravgårdar eller den natursköna rekreationsorten Arashiyama är visuellt intressanta fysiska rum. Till dem förknippas även starkt det mänskliga behovet av att stanna upp, att avsätta tid för funderingar och att uppleva tystnaden. Bildernas ursprung är ändå inte det färdigställda verkets huvudsakliga motiv.

Förflyttningen mellan den avbildade rumsligheten och bildens rum är särskilt tydlig i serien ”Utomstående” från 2003. Dess svartvita fotografier visar byggnader, interiörer, parkliknande natur eller landskap som tycks orörda. Dessa bilder är från två för varandra främmande kulturer, från två olika platser i världen. I verken visas de ändå parallellt i par sammanlänkade med en matt, mjuk färgton. I alla verk i serien återfinns ett svartvitt fotografi med en målad skiva vid sin sida. I dessa likställanden betonas inte enbart akrylfärgens och det svartvita fotografiets olika egenskaper och referenser. Den målade skivan mellan två fotografier fungerar även som en förmedlare, som en lugnande bro, på vilken betraktarens öga, som med blicken sökande efter betydelser kan röra sig från den ena platsen till den andra.

De vyer som lagrats av kameran har genom Kirsi Tiittanens olika arbetsmetoder och materialval förflyttats till verkets egna rumsligheter. Dessa rumsligheter kan man enligt Friedrich Nietzsches estetiska syn kalla apolloniska bilder. Den apolloniska bildens kraft och skönhet baseras inte på en avbild av verkligheten utan byggs på rätten att vara en i sig fri uttrycksform, en nivå som tillåts bära upp en illusion. Med hjälp av denna rättighet visar sig verkligheten som en bild och som en möjlighet att fördjupa sig i bildens rum. Bildens rum skapar oss möjligheter att förnimma distanser till världen, till oss själva och till det som vi upplever genom bilden. Bilderna väcker njutning genom sin identifierbarhet men också genom den distans som de tar till sitt motiv. Det apolloniskas kända motsats är det dionysiska. Så samtidigt som bilderna föder en bildens chimär och får oss sensibla, döljer de bakom sig livets avgrund.

Kirsi Tiittanens verk anknyter ofta till vila, till samhörighet, till kontrasten mellan natur och kultur, till heliga platser. De behandlar gränserna mellan liv och död, frånvarons och närvarons skillnader. Genom att fördjupas sig i verkens rumsligheter öppnas för betraktaren en visuell rymd och en gåta ur vilka var och en får finna sina hållpunkter och sin fortsatta färdväg.

Maria Hirvi

Källor: Miika Luoto: Kuvan kaunis. Apollonisesta ilmenemisestä, Tiede & Edistys, 2/2004, sid 112-123.

https://www.keketop.com/kirsitiittanen/frameset.html  (besökt 15.7.2004) Samtal med Kirsi Tiittanen.

 

Kaffebusken coffee arabica växer vilt i Etiopien som är dess ursprungsland. Bäret har varit känt mer än 2000 år tillbaka. På 1000-talet kom arabiska handelsmän i kontakt med kaffebönan och tog kaffet till Jemen. Det är från arabiskan vi har namnet qahwa, kaffe.

Det berättas att en etiopisk vallpojke på 800-talet skulle ha upptäckt att när hans getter åt kaffebuskens bär och blad blev de alltid pigga samma kväll. Kaldi, som pojken hette, tog bär av kaffeträdet till närmaste klostret. Där hade munkarna smakat på dem och genast kastat dessa bittra ’djävulsbär’ i elden. Strax spreds sig en behagfull doft i salen som gjorde munkarna nyfikna. Bärets bittra kärnor krossades och man kom på att späda ut de malda bönorna med hett vatten, och med ens hade en ny dryck fötts som munkarna började använda för att hålla sig vakna under sena mässor.

Det etiopiska kaffet, buna, tillreds ceremoniellt av kvinnor. Det tar en halv timme och har symboliska och religiösa innebörder. Först rostar man kaffebönorna i en glödpanna på kol. Innan bönorna krossas och mals i trämorteln ska den rykande kaffedoften spridas i rummet. Kaffet kokas i den sfäriska lerkannan jebena med sidopip, hälls i en annan kanna och tillbaka några gånger. När kaffet serveras silas det genom tagel i pipen för att hindra sumpen att rinna ut. Kopparna, cini, är öronlösa. Man dricker tre koppar; varje omgång har namn: abol, huletegna (el. tona) och bereka.  Bereka är särskilt välsignelsebringande. Med utan tvekan och inte undra på att deras kaffe är oslagbart gott!

Där kaffet dukas pryder man alltid underlaget med långa gröna grässtrån. Det är naturligtvis meningen att kaffeceremonin tar tid och att man umgås med varandra i en munter och välsignad atmosfär. Helst ska man dricka tre koppar, men det är helt i sin ordning att bara dricka en kopp, men inte två.
 
Man hittar inte i Etiopien kafeterior där man vrider kaffe ur en kran och stjälper i sig det, har man tur så finns redan färdigt tillrett kaffe framme, ceremoniellt dukat, annars får man vänta en halv timme och umgås.

Kaffebusken coffee arabica växer vilt i Etiopien som är dess ursprungsland. Bäret har varit känt mer än 2000 år tillbaka. På 1000-talet kom arabiska handelsmän i kontakt med kaffebönan och tog kaffet till Jemen. Det är från arabiskan vi har namnet qahwa, kaffe.

I dag odlas det ett hundratal kaffearter av släktet Coffea runt om i världen. Arten Nekisse som odlas i vulkaniska trakter betraktas som kaffets champagne. En förpackning på 100 gram kostar cirka 150 kronor.

Kaffe är världens största handelsvara efter olja! Det odlas i över 80 länder. Kaffe är också Etiopiens största exportvara (65 %) och ger arbete åt 15 miljoner etiopier. Men det räcker inte för att hindra Etiopien att höra till en av världens fattigaste länder. Kaffe är ändå inte som olja.
 
För sin utrikeshandel använder Etiopien Djiboutis frihamn vid Rödahavskusten. Efter att Eritrea blev självständigt 1993 förlorade Etiopien sin tidigare kustremsa mot Röda havet. Landet exporterar förutom kaffe också guld, kat och blommor (11 % av exporten). Importen består i huvudsak av mat, bensin, maskiner och kemikalier. Och vapen förstås, men det vill ju inget land skylta med som importvara.

Etiopien är till ytan ett av Afrikas största länder, men även mest tätbefolkat med cirka 85 miljoner invånare som ökar med cirka 2 miljoner per år.  När dessutom över 40 % av befolkningen är under 16 år i ett outvecklat och biståndsberoende land som försörjer sig på självhushåll, måste mycket mer till än ökat efterfrågan på kaffe.

Text och foto: Tarja Salmi-Jacobson